Start - Vamosrafa.se

Jag vet inte riktigt vad det är men en viss kärlek har Ralf onekligen till challengertouren. En egentligen halvt svårförklarad sådan men det finns nog ett par skäl ändå. 

Ett skäl är numera onekligen att det mestadels är denna tour som Ralf ägnar sin tipsutdelning åt och därmed så är det ganska bra att se en del matcher men ändå, det är långt ifrån bara det, jag hade sett massor av matcher ändå. Det är något otroligt sympatiskt över denna tour, det går inte att komma ifrån.

Jag tror att det mesta bottnar i att det är på den här nivån som spelarna VERKLIGEN brinner för att vinna. Det kan nämligen inte alldeles sällan vara så att de måste prestera för att ha råd att spela veckan efter och som ni förstår, matcherna blir lite hetare på det sättet jämfört med som på atp-touren där spelarna snarare spelar om vem av de två som ska bli rik och vem som bara ska få en rejäl säck med pengar för att förlora.

Den här veckan så har jag på grund av att det inte spelats någon atp-turnering följt challengerturneringarna extra noga och jag tänkte ta med er på en liten genomgång av vad som egentligen hänt.

Det känns som på sin plats att inleda med att gå igenom veckans största, och mest intressanta turnering, den i Heilbronn, Tyskland. Startfältet var, och är, mycket starkt med fyra topp-100-spelare och det krävdes en ranking på 156 för att vara siste man in i startfältet. Inte mycket sämre än i en av de mindre atp-turneringarna med andra ord. Massor av rankingpoäng delas också ut. 110 stycken till segraren. Långt fler än vad man får för att gå till semifinal i en mindre atp-turnering.

Underlaget i den tennishall där turneringen spelas är blixtrande snabbt, närmast is-liknande och spelkvalitén har under veckan därmed mest hela tiden varit undermålig. Faktiskt konstigt att den här typen av underlag fortfarande tillåts, ens på challengertouren. Bollen studsar nämligen inte riktigt utan rullar mest på golvet. Typ.

Från kvalet så måste det först och främst rapporteras att Michael Ryderstedt fick stryk av Adrian Menendez. Riktigt illa. Svensken hade i det avgörande setet chansen att serva hem matchen men misslyckades, trots att det på detta underlag är snudd på omöjligt att bli bruten ens om man försöker. Han har en lång väg att gå för att ens bli etablerad på challengertouren, Ryderstedt och i ärlighetens namn så tror jag att någon förändring måste till. En riktigt rejäl tränare som lär honom vilka av sina slag han ska använda kanske. Hade varit välbehövligt för denna man som inte har bollvärderingen som sin största tillgång.

Så, huvudturneringen:

Turneringens skräll är utan minsta tvekan att tysken Dominik Meffert först kvalade sig in och nu också gått till semifinal. Denna hutlöst ojämna, storleksmässigt väl tilltagne man som allt som ofast är totalt oduglig, har den här veckan varit den som hanterat underlaget kanske allra bäst och tagit flera imponerande segrar. 

Annars så brukar den här typen av snabba underlag passa lilleputtarna, till exempel så vann den minimale tysken Bastian Knittel turneringen förra året och i år så är det den lille eskimån, Björn Phau som dragit nytta av det. Phau som var sist in i startfältet är i semi efter flera fina segrar.

En annan spelare som spelat riktigt bra under veckan är Ruben Bemelmans som jag tror inom kort kommer att vara inne på atp-touren. Han är riktigt bra.

Två andra tyskar måste det också rapporteras om. Benji Becker som just nu är mitt inne i lite av en comeback hade länge greppet mot Stebe men tappade och gav upp vid den något annorlunda ställningen 6-5 i avgörande set. Annorlunda också att han idag, ett par dagar senare, försöker kvala till turneringen i Zagred. När man ger upp i ett sådant läge så borde det väl liksom vara ett brutet ben eller så? Jag såg dock inte matchen så kan inte säga något om det. Mischa Zverev måste också nämnas. Mannen med de gigantiska hjärnspökena imponerade som bara den i kvalet och i den första omgången innan han i förrgår hade en förkastligt dålig dag rent psykiskt och fick strykan av Martin Klizan trots att han var spelmässigt överlägsen. En mystisk man denna Zverev.

I dubbeln så har det varit stora svenska framgångar. Både Johan Brunström och Andreas Siljeström nådde semifinal efter flera bra segrar. Brunström i par med Frederik Nielsen, eller som Peter Bengtsson kallar honom "en dansk" besegrade sedan i semifinalen Siljeström i par med Martin Emmrich och det blir nog Brunström som får spela DC-dubbeln i par med Lindstedt mot Serbien. De är ganska jämna de här gossarna men jag tycker ändå att Brunström är ett litet snäpp vassare även om Siljeström just nu har den bättre rankingen. Final imorgon för Brunström och Nielsen. Troligen mot Lukas Dlouhy och Alexander Waske. Ganska intressant historia för det paret förresten. För två år sedan så vann Dlouhy Grand Slams och Waske hade sedan några år tillbaka slutat spela tennis. Nu spelar de tillsammans på challengertouren. Det svänger.

Den andra turneringen som jag följt lite närmare är den i Bucaramanga, Colombia. Grus är underlaget och det har spelats en del trevliga matcher.

Mest intressant är att Wayne Odesnik nått semifinal och om han skulle vinna turnering så kommer han sedan att ha en tillräckligt bra ranking för att kunna spela atp-turneringar. Ruskigt intressant givetvis eftersom det kommer att innebära att det återigen kommer att förekomma regelrätta hatmatcher på atp-touren. 

Annars? Challengermästaren Eric Prodon är i semifinal, precis som vanligt. En makalös poängsamlar som just nu är topp-100 i världen utan att egentligen vara någon större spelare. Ytterligare en intressant spelare fanns med i lottningen. Den tidigare mycket goda gruskrigaren Maximo Gonzalez som förra säsongen kom tillbaka från ett benbrott tog ett wild card till denna turnering men han fick igår stryk i kvartsfinalen av Paolo Lorenzi. Jag såg lite av matchen och Maximo såg oroväckande osäker ut. Tror att han får svårt att komma tillbaka till den nivå han en gång höll.

Ytterligare en turnering spelas. Den lätt exotiska platsen Honolulu, Hawaii är det som gäller men likt alla amerikanska challenger så har det tyvärr inte funnits några livebilder från den och därmed så skiter vi helt enkelt i den.

Semifinaler i Heilbronn och Bucaramanga spelas senare idag och om ni vill se någon av matcherna så kan ni göra det här.

Texten nedan är inte objektiv. Det är jag fullständigt medveten om. Vill ni ha en mer saklig matchrapport men fortfarande vill läsa Ralfs ord så gör ni det här.

Igår krigarens återkomst. Idag Smuts återkomst.

Smuts? Ni som varit med ett tag minns säkert. Smuts var tidigt i Novak Djokovic karriär lite av hans smeknamn. Var det kom ifrån vet jag inte, troligen översatt från utrikiska på något sätt och det enda jag egentligen kan härleda det till är att jag minns att det fanns med i ett fantastiskt roligt sådant här klipp som jag just nu dock tyvärr inte hittar.

Varför Smuts? Ja ni vet väl vad ordet smuts betyder antar jag? Smuts betyder smuts. Alltså något smutsigt. Lite som skit sådär. Eller dynga om man så vill. Ofint i alla fall.

Jag har under det senaste halvåret, faktiskt ganska ofta tänkt på hur tacksam, och även lite stolt jag är över att få hålla på med sporten tennis under en tid då den utvecklats till något helt fantastiskt. Sporten som för 10 år sedan utövades av taffliga människor som hanterade sina racketar likt brödspadar utövas idag av helt fantastiska idrottsmän som tagit idrotten nästan så långt som det bara går med nuvarande material. Dessutom så är sportens tre eller möjligen fyra bästa utövare enligt mig några av världens största idrottsmän. I alla fall de två största, Djokovic och Federer är för mig kvalitets- och storhetsmässigt utan minsta tvekan på samma nivå som de största som finns på denna planet, Leo Messi, Kobe Bryant, Usain Bolt och allt vad de heter. Djokovic och Federer förtjänar utan tvekan att nämnas i samma mening som dessa och det säger jag inte för att jag är insnöad på tennis, tro mig, jag följer de där andra idrotterna med i princip samma glädje, ibland större till och med, än tennisen.

Tyvärr så kan jag idag inte säga att jag är stolt över att hålla på med tennis. Närmare bestämt så skäms jag. Att uppträda på det sätt som vår idrotts allra duktigaste utövare idag uppträdde, det får mig att må dåligt men det som får mig att må ännu mer dåligt över det är att folk i allmänhet inte ens förstår vad det egentligen är som han håller på med. 

Jag tar, här och nu, med er på en resa som handlar om vad som hände i Novak Djokovic huvud under dagens match mot Andy Murray i Melbourne.

Set 1:

Helt okej känsla. Slagen finns där, faktiskt lite bättre än de gjorde mot Ferrer samtidigt som Murray, förmodligen precis som Djokovic hoppats, kommer ut med det nya offensiva spel som han under dessa veckor spelat. 

Murray missar själv tillräckligt mycket för att förlora setet vilket gör att Djokovic kan stå och slentrianspela lite sådär precis som han älskar och han trivs som fisken i vattnet.

Set 2:

Börjar på exakt samma sätt och Novak börjar därmed ställa in sig på en enkel match. Men mitt i setet så händer något. 

Murray tar ett steg tillbaka och börjar spela sitt gamla vanliga säkerhetsspel, dock uppblandat med en del attacker. Djokovic, som under matchen än så länge inte behövt göra något tvingas genast börja göra saker själv med bollen men överraskande nog så märker han då att slagen inte riktigt finns där på det sätt som han vill.

Han blir ytterst överraskad och börjar genast tycka att det är fruktansvärt jobbigt att vara på banan. Vad detta mynnar ut i? Han faller tillbaka i sin gamla, ultimata synd. Han blir "trött".

Tro mig, jag vet hur det funkar. Jag har nämligen exakt samma egenhet. Så fort jag får tråkigt så reagerar min kropp instinktivt med att bli trött. Djokovic har garanterat samma åkomma. Problemet är dock att han inte ser den som ett problem. Han hittar en möjlighet i den.

Under detta set så föds tanken hos honom: "Jag ska gå ut från den här arenan som en hjälte och jag SKA av publiken hyllas som en sådan".

Set 3:

Per automatik så fortsätter Djokovic att gå omkring och se trött ut. Han behöver inte ens tänka för på det för att göra det. Det sker automatiskt. Något som han däremot gör aktivt är att han börjar försöka hitta sitt spel igen. Det kommer inte tillbaka till honom. Han spelar helt plötsligt riktigt dåligt, mestadels för att han under den senaste timmen vandrat omkring som en sengångare och därmed tappat rappheten i fötterna. 

Setet rullar på. Han spelar dåligt men håller ändå jämna steg med Murray. Setet går in i sitt slutskede. Börjar bli lite stelt för Novak och han spelar fortfarande inte riktigt bra. 

I slutet av setet så slåss han mest troligt mot jobbiga tankar i form av att för att uppnå maximal hjältestatus så måste han nästan vinna matchen i fem set. Och om det ska bli riktigt perfekt så ska han givetvis vända ett underläge.

Han kan inte riktigt bestämma sig för vad som är bäst utan spelar mest bara på. Blir bruten fram till 5-6 men känner i det läget att nej, det är inte värt att ta några risker. 

Han bryter tillbaka och gör sedan precis allt han kan för att vinna tiebreaket men förlorar med anledning av att han just idag faktiskt möter en riktigt bra motståndare och i ett tiebreak så är marginalerna inte stora.

Set 4:

En enda tanke: Nu kör vi.

Trötthetsreflexen kopplas bort och han börjar fokusera till 100% på att spela tennis. Spelet kommer tillbaka som en fingerknäppning och han kör över sin motståndare totalt.

Set 5: 

(Här fastnar jag tyvärr. Jag vet inte exakt hur kan tänkte men jag gör ett försök.)

Jag tror att han i inledningen av setet tänkte att han skulle blåsa bort Murray likt han gjorde i det fjärde setet men när nu Murray var förberedd på att han skulle börja spela igen så gick det genast inte riktigt lika enkelt. 

Breaket kom dock och han hade chansen att serva hem matchen men spände sig då något, han är trots allt på något sätt mänsklig. 

Hur han tänkte i slutet...jag vet inte. Är han sådär riktigt, riktigt sinnessjuk så hade han tankar på att bli bruten fram till 5-6 för att sedan iskallt räkna med att hans chanser att bryta tillbaka var en bit över 50% med tanke på att Murray hade blivit hutlöst nervös plus att han själv ju som vi alla vet kan bestämma sig för att bara inte missa men nej, det tror jag nog egentligen inte. 

Han blev helt enkelt lite pressad vid 5-5 men plockade fram sin mentala styrka, gjorde några bra poäng och bröt sedan givetvis enkelt Murrays serve när skotten blev nervös samtidigt som han själv verkligen skärpte sig.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nej, det var inte exakt sådär. Jag är en överdrifternas man och jag har givetvis lagt till lite för att göra det läsvärt MEN Djokovic sätt att uppträda signalerar utan minsta tvivel att delar av det jag ovan skrev stämmer på pricken.

Det är HELT omöjligt att han efter mindre än två timmars spel blev dödligt trött för att senare ett par timmar senare, helt utan möjlighet till återhämtning, springa omkring som det fysiska monster han under hela förra säsongen var. Det är helt omöjligt.

Man kan prata hur mycket man vill om hans eventuella infektion i kroppen eller vad det egentligen var för mirakelmedicin som han sniffade i sig under en handduk men nej, det var enbart skådespeleri, precis som det var i kvartsfinalen mot Ferrer. Den gången så sträckte han sig innan sträckningen helt plötsligt försvann. Idag så blev han supertrött innan tröttheten plötsligt försvann. Exakt samma händelse egentligen men med två olika handlingar. Lite som att se två Wallanderfilmer efter varandra om ni så vill.

Varför jag lägger så sanslöst mycket energi på att störa mig på det här?

En anledning och en anledning bara: HAN LYCKAS JU!

Efter matchen så stod samtliga i publiken på center courten i Melbourne upp och hyllade honom. En hel del skrek också hans namn. Med andra ord, han lyckades med exakt det han ville utan att människor i allmänhet på något sätt ifrågasätter vad han egentligen håller på med.

På exakt samma sätt tror jag att det är med gemene man i vårt land som såg matchen på tv. De tänker liksom; "vilken kämpe" utan att på något sätt fundera över om det var något som var lite konstigt eller inte. Detta bekräftas också efter att jag tittade till mitt twitterflöde. Folk förstår verkligen inte.

Allt bottnar givetvis i det som vi alla på något sätt har inom oss; viljan att någon gång utföra något fantastisk och hyllas likt en gladiator som duckat för mer än ett svärdhugg. 

För min egen del så var det att någon gång likt Michael Jordan få sänka en buzzer beater, helst i säsongens eller karriärens sista match. Dock så blev det inget. Det närmaste jag kom den händelsen var att bli en jävligt bra skytt på garageuppfarten, jag började aldrig på basket utan ramlade in på en annan, långt mycket mer meningslös sport. DOCK så försvann mina drömmar runt 15-årsålder, jag drömmer inte längre om det utan tycker att det kanske trots allt finns mer intressanta saker här i världen.

Djokovic däremot, han verkar aldrig få nog av det och som synes så gör han också precis allt som står i hans makt för att försöka framkalla det som förmodligen alltid varit hans dröm och att han gör det genom att på det här sättet gång efter gång lura de människor som hyllar honom? Jag hatar det, och på tal om hat så kommer nog detta tyvärr att för en tid framöver återupprätta mitt hat mot Novak Djokovic, något som är väldigt tråkigt i och med att jag på senare år verkligen lär mig att gilla honom. Jag är dessutom övertygad om att Novak i övrigt förmodligen är den av spelarna i toppen som man helst skulle hänga med. Han är nog en jävligt kul filur men som sagt, hans sätt att på detta sätt falla tillbaka i det som en gång fick mig att kalla honom Smuts gör så att jag bara inte kan tycka om honom.

Punkt.

Det här och det här är vad jag har irriterat mig på under eftermiddagen.

Det är väl numera förhållandevis sällan som jag slår näven i bordet rörande vad folk skriver. Det var fan till och med månader sedan jag ens nämnde Peter Bengtssons namn och jag måste säga att jag trivs ganska bra med det. Kanske framför allt beroende på att VR väl trots allt får ses som landets största tennissida och då all publicitet på ett sätt är bra publicitet så, om man är usel så ska man liksom inte få synas.

Hur som helst, de där artiklarna, som för övrigt är exakt samma artikel, det är mer bara att den ena kopierat den andra, är verkligen SÅ jävla dåliga.

Varför?

För att...ingenting stämmer ju?

Om det är så att de luftsvingat totalt i översättningen eller om det är orginalartikeln på utrikiska som är katastrofal vet jag inte. Eller är det rent av Oli Rochus som har blivit fullständigt tokig? Jag vet inte. 

Vad jag menar?

Oli Rochus säger att han som 54 i världen NU lever på 18 000 i månaden. Jo tjenare.

Att han endast skulle ha tjänat 400 000 under det år då han klättrade till plats 54 på rankingen? Hm, nej.

Att han säger så totalt vansinniga saker som att ATP(!) borde höja prispengarna? Kanske. Otroligt i och för sig, jag trodde att den här killen var någorlunda begåvad men jag kan ha fel.

Att EN flygbiljett till Australien kostar 35 000 spänn? Då reser man bra.

Att det franska(!) tennisförbundet betalar tränarens lön åt en belgisk spelare? DET låter osannolikt.

Att någon ringer och erbjuder en spelare runt 50 000 för att torska en match? Det är nog en ganska låg siffra kan jag säga. Lägg på en nolla så har ni marknadspriset.

Att han under sin karriär som halvtaskig ATP-spelare aldrig någonsin fått frågan om att lägga sig? Ytterst osannolikt.

Ja ni ser. Sju grejer va? Sju grejer som bara helt enkelt inte stämmer i en artikel som är typ sju stycken lång. Må vara att journalister kanske bara skriver det de hör eller läser men alltså, finns det inte någon som helst gräns för hur dumma saker man kan tillåta sig själv att skriva?

På tal om dumt, det allra dummaste i artiklarna måste väl ändå vara att lille Oli säger att det är ATP som borde höja prispengarna. ATP ska alltså ta över driften av världens tennisturneringar och själva betala ut prispengarna? Snälla nån.

Det finns minst en idiot i den här soppan. Kan finnas flera, men minst en. Dock så kan jag inte slå fast vem. Men han finns.

Jävlar vilken tur att jag kom på det! Vi måste köra semifinalerna av Tennistips SM idag!

Vi får helt enkelt ta det som finns tillgängligt och detta är de frågor som de fyra kvarvarande deltagarna skall svara på:

1, Når Murray minst sex gem i det första setet mot Djokovic?

2, Vem slår flest ess, Murray eller Djokovic?

3, Vinner Murray minst två set i matchen?

4, Blir det något tiebreak i matchen?

5, Vinner någon spelare mer än 40% av poängen i den andres serve?

Utslagsfråga: Hur många minuter pågår matchen?

09:30 imorgon fredag är det som gäller.

Jag vet inte mina vänner. Men jag tror att det slutade med att jag känner mig glad. På något sätt. Mycket märkligt. Men att se Nadal ännu en gång kasta iväg sin racket, beträda banan, gå ner på knä, och göra den där panikartade segergesten, jag ska inte säga att tårarna började forsa direkt men ett stort jävla leende kom nog, det kan jag säga.

Först av allt. Det är inte ofta som en människa har så många fel i sina tankar om en och samma sak som jag hade inför den här matchen.

Det första, och kanske största, felet ligger i att jag inte i min vildaste fantasi trodde att Nadal fortfarande kunde spela en sådan här typ av tennis. Han har liksom gömt undan den så pass länge men tydligen, när motståndaren var den rätte så kunde han. Jag är fruktansvärt glad över det felet. 

Det andra felet, det att jag inte kunde föreställa mig att Federer fortfarande kunde göra den här typen av riktigt rejäla skitmatcher, det felet är jag ledsen över. Han har under det senaste halvåret klättrat upp på en nivå som han tidigare aldrig varit på och framför allt så har han i stort sett raderat ut de där dagarna som han tidigare så ofta hade, dagarna när spelet helt enkelt inte stämde för honom. Men idag? Hade jag varit en vanlig människa så hade jag nu nog skrivit att "jag vill inte ta något ifrån Nadal" men nu är jag inte vanlig och jag tänker inte skriva det. Jag skriver att Federer förlorade den här matchen. Han förlorade den mot en totalt magisk idrottsman (just idag föredrar jag att kalla Nadal för idrottsman istället för tennisspelare, återkommer nog till det) men det var likförbannat han själv som förlorade den.

Att jämföra dagens match med deras inbördes möte i London för en dryg månad sedan är bara dumt. Jag la ut en video på den matchen sent inatt men det var mest för att jag bara var trött och inte orkade skriva något inför dagens match. Allt var inför den här matchen annorlunda. Bollar, underlag, matchlängd, Nadals fysiska och spelmässiga form, och så vidare. Allt. 

Eller nej, inte allt. Något som borde varit det samma är Federers spel men skillnaden var verkligen total. Jag kunde, egentligen under hela matchen (jag missade visserligen stora delar av det första setet) verkligen inte förstå HUR Federer kunde träffa bollen så fruktansvärt dåligt som han gjorde. Mannen som utan minsta tvivel är tidernas bästa när det gäller att träffa en tennisboll rent lyckades idag bara inte få bollen att studsa mitt i racketen och det var egentligen det som i stora drag avgjorde matchen.

För en dryg månad sedan så sade det bara pang varje gång Federer använde sin forehand och bollarna bara ven runt linjerna, något som gjorde att Nadal inte ens fick en chans att försvara sig. 

Idag?

Lösa, loopande bollar helt utan styrsel som Nadal hela tiden fick en chans att springa på och SOM han sprang.

Jag har under senare tid tyckt att Nadal haft lite svårare att hänga med jämfört med tidigare. Om det berott på att han blivit långsammare eller om tempot i spelet helt enkelt blivit högre har jag inte riktigt kommit fram till, jag har gissat på det senare men inte vetat. Efter den här matchen så vet jag dock.

Eller nja, inte helt kanske. Grejen är den att Nadals fötter idag återigen SÅG sådär makalöst kvicka ut som de gjorde när han var som allra störst. Berodde det på att tempot i Federers spel var lägre än det Nadal numera normalt ställs emot eller berodde det på att han fick racketfart i tassarna när han sniffade blod? Kanske lite både och.

Löpningen ut i forehandhörnet och den efterföljande passeringen som gav breakbollen i slutet av det fjärde setet som sedan förvaltades var i alla fall det absolut snabbaste jag sett någon människa springa på en tennisbana. Ni vet att man ofta ganska snabbt ser om en spelare kommer att hinna en boll eller inte? I det här fallet så trodde jag inte ens att Nadal skulle springa på den och när Nadal inte springer på en boll, då är den långt borta. Men han sprang. Och han hann. Och han slog ett av de bästa tennisslag jag sett. Jag kommer nog inte att minnas den här matchen när jag en gång, om ett gäng år, sitter och tjatar i min förmodligen specialbyggda, mycket bekväma gungstol, men det där slaget, det kan ni ge er fan på att jag kommer att minnas. Det var sjukt.

Jag har på senare tid skrivit en hel del om att Nadal tappat allt det där som en gång gjorde att jag älskade att titta på honom så mycket. Jag syftar på hela den där auran runt honom där man liksom vet att han inte har för avsikt att gå ifrån tennisbanan innan han är klar, det vill säga innan han har vunnit men idag, idag så såg jag återigen lite av just denna aura och det kan jag säga, det var sjukt mysigt även om jag samtidigt ska erkänna att jag under matchen hoppades att Federer skulle vinna.

Nadals sätt att, när det verkligen gäller, kunna krama ur precis varenda jävla kvadratmillimeter av sin kropp, det är det som gör att jag tycker att han är så fantastisk. Som tennisspelare så är han bra. Han spelar extremt klokt, i alla fall när han möter Federer och han har en bra forehand, bla bla bla, men det är likförbannat han som idrottsman som gör honom till den han är. Det är väl Niklas Wikegård som ständigt missbrukar uttrycket (inte ordet) "tävlar"? Vi kan väl säga som såhär, Nadal tävlar. Federer tävlade inte riktigt idag. Och Nadal vann.

Rafaeeeeeel Nadaaaaaaaaal är i sin fjärde raka Grand Slam-final. Sug på den ni era jävlar.

Och varför jag ville att Federer skulle vinna? Jag tror att han, givetvis förutsatt att han spelat bättre än idag, hade haft större chans att fälla Djokovic i finalen.

Då kör vi strax då kamrater! Svenskt i Grand Slam-semifinal. Robert Lindstedt och Horia Tecau mot Bob och Mike Bryan. 

Jag är lite osäker på om Robert och Horia slagit bröderna tidigare, jag tror det knappt men de har enligt mig idag en bättre chans än de någonsin tidigare haft.

Bröderna såg kanske sämre ut än jag någonsin sett dem i sin kvartsfinal mot Fyrstenberg/Matkowski och inte ens den där äckliga överlägsna auran fanns kring dem. Det är tydligt att de just nu inte har självförtroendet som de brukar och då deras returspel verkligen var totalt under isen samtidigt som jag hört att Robert och Horia servade äckligt stabilt i kvartsfinalen så, jag tror absolut att det här kan gå vägen.

Matchstart 01:00 och om ni vill se matchen så bör den här länken fungera. Gör den det inte så är ni välkomna in på livesidan där jag kommer att följa matchen så ska jag nog där kunna hjälpa er att hitta en lämplig livesändning.

Kör nu Robert!

Det finns ikväll för första gången på flera månader möjlighet att titta på grustennis på en någorlunda vettig nivå.

Vi snackar om en colombiansk challenger och även om uppsättningen matcher ikväll ser halvtorftig ut så vet jag att det är ett gäng av er som är sugna på att kolla.

Just nu så funkar den här länken men det kommer under kvällens säkert att komma upp en massa andra inne på livesidan.

Bildkvalitén ser förresten mer än okej ut.

Hypokondri-Novak, Medelmåtts-Rafa, Roger Den Förskräcklige och Luftslotts-Andy. Pojkarna är samlade i Melbournes semifinalspel. 

Varför jag fräste på med några nyuppfunna smeknamn? 

För att jag kände för det.

Hypokondri-Novak för att han nu under förmiddagen på något förkastligt sätt gick i barndom och uppförde sig på precis det sätt som fick mig att så länge avsky honom. Ni vet säkert redan vid det här laget. I början av det andra setet mot Ferrer så tog han sig för baksidan av sitt ena lår och fram till mitten av setet så gjorde han precis allt som stod i hans makt för att visa världen att hans ben höll på att ramla av. Men när poängen blev viktiga så satt benet på plats precis som det skulle och han spelade riktigt bra. 

Jag hoppas verkligen att det inte är ett tecken på vad som komma skall för vår världsetta är verkligen på tok för bra för att ägna sig åt sådant trams.

Medelmåtts-Rafa för att jag verkligen inte tycker att han var bra mot Berdych igår och såhär med ett dygns distans så är känslan bara mer tydlig. Han hade fruktansvärt svårt att hänga med ute i hörnen när Berdych höjde tempot och hans backhand ÄR numera en svaghet. För mig är det inget snack om saken, Nadal är totalt sett sist i kön i denna fantastiska fyra.

Roger Den Förskräcklige för att han väl egentligen varit smått felfri hela turneringen. Han är ännu inte riktigt testad men när han blir det så kan jag absolut tänka mig att han kommer att vara i nivå med hur bra han var när han var som allra bäst förra säsongen. Återstår givetvis att se hur hans kapacitet räcker till mot Novak men bra, det är han just nu.

Luftslotts-Murray för att jag är fullständigt övertygad om att alla, inklusive han själv överskattar hans standard just nu något alldeles brutalt. Visst, mot sämre spelare så är det mycket bra för honom att han lärt sig driva spelet lite bättre, det är den okunskapen som tidigare gjort att han oftare förlorat mot svaga spelare än de andra tre men när han nu ska möta en toppkollega så tror jag snarare att hans offensiva spel kommer att vara en belastning för honom. Om Djokovic bara kan göra sig själv rättvisa och Murray väljer att försöka utmana honom i rena offensiva dueller, då kommer det aldrig att sluta lyckligt för skotten. Det är nämligen på det viset att Djokovic ägnat en livstid åt att sätta sitt offensiva spel. Murray har haft ett par veckor på sig. Vem av dem tror ni har kommit längst när det hettar till? Jag tror Djokovic.

Världens fyra bästa tennisspelare i semifinal alltså, inte anmärkningsvärt i sig men lite anmärkningsvärt att det numera ska så extremt mycket till för att någon av dem ska missa semifinalspelet i en Grand Slam. Det finns Tsonga och Del Potro som KAN slå ut någon av dem men då måste nästan förutsättningarna på något sätt vara extrema. En vanlig dag så besegrar inte ens någon av dessa utmanare en medlem ur toppfyran i en femsetsmatch. De är fortfarande en bit efter. Något som också kan hända är ju att en medlem ur denna toppfyra blir skadad under en turnering men de blir de ju liksom nästan aldrig heller. Och när de väl blir det så har de fortfarande ofta en kanonchans att nå semifinal.

Jag tror att den här turneringen endast kommer att få en spännande och minnesvärd match.

Finalen.