Ni vet att jag tittar på en del tennis va? Om ni inte klurat ut det så skulle jag rekommendera en mindre sinnesundersökning på närmaste klinik men för er som däremot klurat ut det borde det ha en viss tyngd när jag säger att Robin Söderlings insats i dagens match mot David Ferrer det mest imponerande jag sett på jävligt länge och då har jag ändå sett denna sidas namngivare slåttra sig igenom två Grand Slams på en månad och innan dess lite annat smått och gott. Med imponerande menar jag inte spelmässigt, Robin Söderling kan totalt sett spela långt mycket bättre än han gjorde idag men på det sättet han vann matchen på, fy fan vad jävla coolt.
Vi minns väl alla Robins matcher mot andreasarna Vinciguerra och Seppi i onsdags och igår och vi minns också hur fruktansvärt dålig Robin var i dessa.
Idag ställdes han som sagt mot spanjoren David Ferrer, världstolva och kanske topp 5 i världen på grus just nu.
I dagens första set så gick allt enligt planerna. Ferrer visade hur ofattbart säker han är och hur sjukt lite han ger bort till en motståndare som inte riktigt har säkerheten. Söderling spelade faktiskt inte jättedåligt i det här setet. Eller nja, rättare sagt så spelade han dåligt men ändå dubbelt så bra som han gjort tidigare i veckan. Slagmässigt funkade det faktiskt helt okej även om backhanden likt tidigare i veckan var riktigt osäker och framförallt så hade han otroliga problem med att så att säga komma över bollen ordentligt. Det blev likt tidigare i veckan så att han nästan fick underskruv i slagen vilket resulterade i att bollen ofta stack åt helvete. Det största problemet var ändå returerna. David Ferrer är ungefär så långt ifrån att vara en servekanon som man kan komma men Robin fick ändå alltför ofta inte ens in bollen i spel. Setet till Ferrer 6-4 efter att spanjoren haft massor av chanser att vinna det ännu större medan Söderling inte hade en enda breakchans.
Det andra setet började med...att Robin såg lite mer stabil ut i egen serve. Det dröjde något gem innan han på allvar började hota Ferrer i dennes servegem men känslan var ändå klockren, Robin började hitta träffen i slagen och det började verkligen då och då smälla till i hörnen hos spanjoren. Känslan av att svensken var fruktansvärt osäker var fortfarande där men hans spel kändes ändå väldigt mycket mer positivt.
Vid ställningen 3-2 så fick Robin så sina första breakchanser i matchen. I detta läge så presterade dock David Ferrer ett av dom svettigaste defensivgemen som skådats och kvitterade efter massor av slit fram till 3-3 men nu var känslan klockren, Robin hade httat både träff och säkerhet och det kändes väldigt mycket som att om han bara undvek alla former av strul så kunde detta gå väldigt väl. Väl gick det också och breaket kom fram till 5-3 efter att Ferrer faktiskt gjort några nervösa missar. Han var nog inte nervös för att matchen på något sätt var särskilt viktig för honom, det var nog snarare så att han blev rädd för att det var den gamla vanlige Robin Söderling som så många gånger malt ner honom som plötsligt stod på andra sidan nätet. Ett tokstabilt svenskt servegem senare så var ställningen 1-1 i set och man verkligen såg på banan vem det var som var vinnaren av dom två.
Att kalla Ferrer för något annat än en vinnare är givetvis både orättvist och fullständigt förkastligt men när han möter Robin Söderling så vet han att det inte på något sätt är upp till honom själv hur matchen ska sluta och detta fick honom mot att känna sig ännu lite mindre än dock faktiska stackars 175 cm som han sträcker sig över markytan. Ferrer är en av mina absoluta favoriter av många anledningar men han saknar lite när det gäller det egna spelet och därför så kan sådana här saker hända.
Det tredje setet då, jo...Söderling spelade helt otroligt jävla bra och Ferrer var i princip uppgiven vid ställningen 1-1 och 30-30. Spelmässigt så var han väl fortfarande dugligt med i duellerna men nja, det var bara så att Söderling skulle vinna den här matchen och Ferrer kunde inte göra ett skit åt det. 6-2 i avgörande set blev det och det enda som nu kan stoppa Robin Söderling från att vinna årets Swedish Open är om han över natten återigen blir den medelmåttige Robin men nej, så pass schizofren är jag övertygad om att han inte är.
Förresten, förklarade jag ens varför jag blev så imponerad? Jo, förmågan att även när allt är skit kunna studsa tillbaka och hitta fram till sitt spel. Denna förmåga besitter bara ett litet fåtal tennisspelare i världen och ska jag vara riktigt ärlig så trodde jag fram till denna dag att Robin Söderling inte var en av dom. Nu vet jag bättre.