Vet ni vad mina vänner? Det blir lite av ett svensk tennis-tema på sidan idag. Under de senaste timmarna så har jag nämligen ramlat över två saker som är SÅ jävla roliga. Eller tragiska. Det beror väl kanske på vilket humör man är på. 

Vi börjar med det här. Klippet i sig är mest obekvämt, jag ska inte säga varför, men Kulti pratar i alla fall bra för sig som vanligt och hans hår är i vanlig ordning fantastiskt. Lite mystiskt också...nåja. 

Jag tycker att ni med gott samvete kan spola fram till ungefär 7 minuter och 30 sekunder. Titta sedan i 10 sekunder. Det är liksom då som allt blixtrar till.

Nicklas Kulti, denna man som så ofta verkar vara så klok bara exploderar och kastar från ingenstans ur sig att han och Magnus Normans tennisskola har som mål att plocka fram TVÅ TOPP-10-SPELARE i VÄRLDEN(!!!!!!!!!) under de närmaste åren. 

Höga mål, det tror jag alltid har varit Magnus Normans melodi, men det här måste nog vara det absolut mest verklighetsfrånvända målet jag hört på...jag kan i ärlighetens namn på rak arm inte säga när jag hört något liknande.

Två topp-10-spelare i världen. Två stycken alltså. Topp-10-spelare. Från Sverige.

1, Djokovic

2, Nadal

3, Federer

4, Murray

5, Ferrer

6, Tsonga

7, Berdych

8, Fish

9, Tipsarevic

10, Del Potro.

Utanför topp-10: Söderling och Monfils.

Läs det där Magnus Norman. Jag HOPPAS att du kommer att förstå. Det där är idrottsmän som varje land får vara extremt nöjda om de får fram någon gång under en livstid. När det gäller länder som Sverige så kan det närmare bestämt gå ett par livstider innan någon sådan spelare kommer fram.

Norman, Kulti och det är väl Tillström också(?) tänker sig alltså att med ett klart tveksamt råmaterial plocka fram TVÅ spelare ur den här kategorin. DET är som att hoppas på förmågan att trolla fram kaniner ur hattar ungefär. Fullständigt vansinne. Dessutom något som jag faktiskt tror drar ett extremt löjes skimmer över deras tennisskola. Man behöver liksom faktiskt egentligen inte ens vara direkt tenniskunnig för att förstå att det där är totalt vansinne och fullständigt orealistiskt. Tennis är ändå ingen pluttsport och i någorlunda stora sporter så har inte Sverige två utövare bland världens 10 bästa. Det funkar inte så.

För några veckor sedan så satt jag och pratade tennis med ett par mycket tenniskunniga män. Vi kom naturligtvis in på vad som skulle kunna göras för att få vår hemska situation med medelmåttiga spelare att bli så bra som möjligt. Faktum är att vi också kom fram till ett par rätt bra saker, jag tänker inte skriva om dessa här MEN vi kom fram till att en rimlig målsättning skulle vara att försöka få in en spelare på världsrankingens topp-100-lista inom en inte alltför oöverskådlig framtid. Typ fem år. Det skulle krävas massor av jobb och en hel del flyt men med rätt resurser och kunnande så skulle det vara möjligt. En alltså. ToppHUNDRA. Notera det, den extra nollan där. Det är det som är verkligheten när det gäller svensk tennis. Vilken värld pojkarna med tennisskolan lever i, det vet jag verkligen inte.

Och jag kan inte låta bli. Den här texten är visserligen ganska elak, det är jag medveten om och jag vet i ärlighetens namn inte om Magnus riktigt förtjänar den. Jag tror att han i grund och botten är en riktigt god man men den här texten är i alla fall något av det roligaste som jag enligt mig själv skrivit och den känns just idag faktiskt återigen ganska aktuell.

Trodde ni att denna text var slut här? Glömma det.

Vi har en sak till att behandla. 

Det där klippet ovan fick jag skickat till mig idag (strålande Hampus!) och det här jag nu ska skriva om fick jag nyss också skickat till mig (tack du med din rackare) och jag skulle här vilja passa på att uppmana alla internetdammsugare att fortsätta skicka saker till mig. Det gör att sidan blir bättre.

Men i alla fall, DET HÄR, mina vänner. Det var något i hästväg.

Svenska tennisförbundets handlingsplan år 2010-2014, signerad, ja ni kanske gissar vem, mannen som under de senaste åren förstört svensk tennis mer än någon annan, Henrik Källén.

Jag tycker att vi tar oss en titt tillsammans.

Ni ser där längst nere i högra hörnet va? 2010-2014.

Minst(!) tre spelare topp-100 i världen.

Det ryktas om att det just nu håller på att plockas fram ett nytt högsta höns inom svensk tennis som ska ta över efter Källén och låt oss säga som såhär; den stackarn som får ta över den målsättningen att trolla fram två nya topp-100-spelare från absolut ingenstans, han kommer inte att få det lätt. HELT omöjligt så klart och att detta mål sattes under år 2010 säger en del om förbundsmänniskornas oduglighet. Ska man sätta ett mål för att någonting ska hända så måste man väl liksom ha en plan för HUR det ska hända? Och då undrar jag; vilka spelare hade de tänkt skulle bli topp-100 i världen? Just det. Det fanns ingen chans år 2010 och det finns ingen chans nu.

Ytterligare lustigt är att det från förbundshåll inte gjorts en enda knop för att på något sätt göra något som i slutändan skulle kunna utmynna i att en svensk människa blir rankad bland världens 100 tennisspelare.

Minst sex spelare bland världens 300 bästa? Vi har en va? Där finns det dock möjligheter men samma sak där, det är tennisförbundet som satt upp denna målsättning men tennisförbundet har inte gjort NÅGONTING för att denna målsättning ska kunna uppfyllas.

Juniorer och funktionshindrade skiter jag i.

Och så har vi de kortsiktiga målen. De som skulle vara uppfyllda senast för prick en månad sedan.

En till två spelare topp-100 i världen. Den målsättningen är ju ganska rolig. Eller vad säger ni? Ganska svävande på något sätt.

Två till tre spelare topp-300 i världen. Förmodligen så var deras tanke att sätta en målsättning som de inte kunde misslyckas med på samma sätt som med en till två topp-100-spelare men vet ni vad? De lyckades med att misslyckas i alla fall. Roligt. 

Juniorer skiter jag i. Med juniorer så handlar allt om vad de blir som seniorer. Vad de är rankade som juniorer, det mina vänner, det kunde jag inte bry mig mindre om. Vill till exempel minnas att Daniel Berta allt som oftast var rankad före Bernard Tomic som junior och det säger väl det mesta om vikten av juniorranking.

Jag skriver inget om det här, jag kan inte mycket om det. Men jag tror att min vän Magnus som är minst sagt kunnig på området har en del att säga om hur vårt tennisförbunds totala sponsorintäkter ser ut. Kommentarsfältet är öppet.

Hur är det de säger, kidsen? "Fail"? "Epic fail"? Något åt det hållet tror jag.

Rörande mediabearbetningen så skulle jag vilja ta ett exempel:

Jag, Ralf, skriver Sveriges största och garanterat också mest inflytelserika sida om tennis. Jag är också den som sköter tennistalk.com som även den är en av landets största platser för tennisintresserade människor.

Jag har ALDRIG ens fått ett mail från det svenska tennisförbundet med någon som helst information om någonting. Inte ETT enda. Och de ytterst få gånger som jag kontaktat dem så har jag motarbetats något alldeles brutalt.

Igår så var det mediaträff med det svenska Davis Cup-laget. Jag fick mailet med information om detta skickat till mig från två olika personer. Men ingen av dessa var representant för svenska tennisförbundet utan jag fick det bara vidarebefordrat av helt andra orsaker.

Jag skulle aldrig i mitt liv besöka ett sådant event men det kan väl knappast tennisförbundet veta va? Jag ska inte slå mig själv för bröstet alltför mycket men om jag fick ge tennisförbundet ETT råd så skulle det vara att fundera lite på att försöka få en av de personer som tennismänniskor lyssnar mest på att skriva positiva saker om dem.

Som sagt, jag vill inte överskatta min egen betydelse men är det en effektiv mediabearbetning att utesluta internet? Jag tycker det inte.

Och hemsidan? Ja jävlar...östtysk standard. Om man är snäll. Och den har sett exakt likadan ut sedan jag började hålla på med tennis på allvar, det vill säga över två år sedan, ungefär samtidigt som denna verksamhetsplan måste ha skrivit.

Det var ungefär det för nu mina vänner. Vad tycker ni?