Jag vet inte mina vänner. Men jag tror att det slutade med att jag känner mig glad. På något sätt. Mycket märkligt. Men att se Nadal ännu en gång kasta iväg sin racket, beträda banan, gå ner på knä, och göra den där panikartade segergesten, jag ska inte säga att tårarna började forsa direkt men ett stort jävla leende kom nog, det kan jag säga.
Först av allt. Det är inte ofta som en människa har så många fel i sina tankar om en och samma sak som jag hade inför den här matchen.
Det första, och kanske största, felet ligger i att jag inte i min vildaste fantasi trodde att Nadal fortfarande kunde spela en sådan här typ av tennis. Han har liksom gömt undan den så pass länge men tydligen, när motståndaren var den rätte så kunde han. Jag är fruktansvärt glad över det felet.
Det andra felet, det att jag inte kunde föreställa mig att Federer fortfarande kunde göra den här typen av riktigt rejäla skitmatcher, det felet är jag ledsen över. Han har under det senaste halvåret klättrat upp på en nivå som han tidigare aldrig varit på och framför allt så har han i stort sett raderat ut de där dagarna som han tidigare så ofta hade, dagarna när spelet helt enkelt inte stämde för honom. Men idag? Hade jag varit en vanlig människa så hade jag nu nog skrivit att "jag vill inte ta något ifrån Nadal" men nu är jag inte vanlig och jag tänker inte skriva det. Jag skriver att Federer förlorade den här matchen. Han förlorade den mot en totalt magisk idrottsman (just idag föredrar jag att kalla Nadal för idrottsman istället för tennisspelare, återkommer nog till det) men det var likförbannat han själv som förlorade den.
Att jämföra dagens match med deras inbördes möte i London för en dryg månad sedan är bara dumt. Jag la ut en video på den matchen sent inatt men det var mest för att jag bara var trött och inte orkade skriva något inför dagens match. Allt var inför den här matchen annorlunda. Bollar, underlag, matchlängd, Nadals fysiska och spelmässiga form, och så vidare. Allt.
Eller nej, inte allt. Något som borde varit det samma är Federers spel men skillnaden var verkligen total. Jag kunde, egentligen under hela matchen (jag missade visserligen stora delar av det första setet) verkligen inte förstå HUR Federer kunde träffa bollen så fruktansvärt dåligt som han gjorde. Mannen som utan minsta tvivel är tidernas bästa när det gäller att träffa en tennisboll rent lyckades idag bara inte få bollen att studsa mitt i racketen och det var egentligen det som i stora drag avgjorde matchen.
För en dryg månad sedan så sade det bara pang varje gång Federer använde sin forehand och bollarna bara ven runt linjerna, något som gjorde att Nadal inte ens fick en chans att försvara sig.
Idag?
Lösa, loopande bollar helt utan styrsel som Nadal hela tiden fick en chans att springa på och SOM han sprang.
Jag har under senare tid tyckt att Nadal haft lite svårare att hänga med jämfört med tidigare. Om det berott på att han blivit långsammare eller om tempot i spelet helt enkelt blivit högre har jag inte riktigt kommit fram till, jag har gissat på det senare men inte vetat. Efter den här matchen så vet jag dock.
Eller nja, inte helt kanske. Grejen är den att Nadals fötter idag återigen SÅG sådär makalöst kvicka ut som de gjorde när han var som allra störst. Berodde det på att tempot i Federers spel var lägre än det Nadal numera normalt ställs emot eller berodde det på att han fick racketfart i tassarna när han sniffade blod? Kanske lite både och.
Löpningen ut i forehandhörnet och den efterföljande passeringen som gav breakbollen i slutet av det fjärde setet som sedan förvaltades var i alla fall det absolut snabbaste jag sett någon människa springa på en tennisbana. Ni vet att man ofta ganska snabbt ser om en spelare kommer att hinna en boll eller inte? I det här fallet så trodde jag inte ens att Nadal skulle springa på den och när Nadal inte springer på en boll, då är den långt borta. Men han sprang. Och han hann. Och han slog ett av de bästa tennisslag jag sett. Jag kommer nog inte att minnas den här matchen när jag en gång, om ett gäng år, sitter och tjatar i min förmodligen specialbyggda, mycket bekväma gungstol, men det där slaget, det kan ni ge er fan på att jag kommer att minnas. Det var sjukt.
Jag har på senare tid skrivit en hel del om att Nadal tappat allt det där som en gång gjorde att jag älskade att titta på honom så mycket. Jag syftar på hela den där auran runt honom där man liksom vet att han inte har för avsikt att gå ifrån tennisbanan innan han är klar, det vill säga innan han har vunnit men idag, idag så såg jag återigen lite av just denna aura och det kan jag säga, det var sjukt mysigt även om jag samtidigt ska erkänna att jag under matchen hoppades att Federer skulle vinna.
Nadals sätt att, när det verkligen gäller, kunna krama ur precis varenda jävla kvadratmillimeter av sin kropp, det är det som gör att jag tycker att han är så fantastisk. Som tennisspelare så är han bra. Han spelar extremt klokt, i alla fall när han möter Federer och han har en bra forehand, bla bla bla, men det är likförbannat han som idrottsman som gör honom till den han är. Det är väl Niklas Wikegård som ständigt missbrukar uttrycket (inte ordet) "tävlar"? Vi kan väl säga som såhär, Nadal tävlar. Federer tävlade inte riktigt idag. Och Nadal vann.
Rafaeeeeeel Nadaaaaaaaaal är i sin fjärde raka Grand Slam-final. Sug på den ni era jävlar.
Och varför jag ville att Federer skulle vinna? Jag tror att han, givetvis förutsatt att han spelat bättre än idag, hade haft större chans att fälla Djokovic i finalen.