Igår krigarens återkomst. Idag Smuts återkomst.

Smuts? Ni som varit med ett tag minns säkert. Smuts var tidigt i Novak Djokovic karriär lite av hans smeknamn. Var det kom ifrån vet jag inte, troligen översatt från utrikiska på något sätt och det enda jag egentligen kan härleda det till är att jag minns att det fanns med i ett fantastiskt roligt sådant här klipp som jag just nu dock tyvärr inte hittar.

Varför Smuts? Ja ni vet väl vad ordet smuts betyder antar jag? Smuts betyder smuts. Alltså något smutsigt. Lite som skit sådär. Eller dynga om man så vill. Ofint i alla fall.

Jag har under det senaste halvåret, faktiskt ganska ofta tänkt på hur tacksam, och även lite stolt jag är över att få hålla på med sporten tennis under en tid då den utvecklats till något helt fantastiskt. Sporten som för 10 år sedan utövades av taffliga människor som hanterade sina racketar likt brödspadar utövas idag av helt fantastiska idrottsmän som tagit idrotten nästan så långt som det bara går med nuvarande material. Dessutom så är sportens tre eller möjligen fyra bästa utövare enligt mig några av världens största idrottsmän. I alla fall de två största, Djokovic och Federer är för mig kvalitets- och storhetsmässigt utan minsta tvekan på samma nivå som de största som finns på denna planet, Leo Messi, Kobe Bryant, Usain Bolt och allt vad de heter. Djokovic och Federer förtjänar utan tvekan att nämnas i samma mening som dessa och det säger jag inte för att jag är insnöad på tennis, tro mig, jag följer de där andra idrotterna med i princip samma glädje, ibland större till och med, än tennisen.

Tyvärr så kan jag idag inte säga att jag är stolt över att hålla på med tennis. Närmare bestämt så skäms jag. Att uppträda på det sätt som vår idrotts allra duktigaste utövare idag uppträdde, det får mig att må dåligt men det som får mig att må ännu mer dåligt över det är att folk i allmänhet inte ens förstår vad det egentligen är som han håller på med. 

Jag tar, här och nu, med er på en resa som handlar om vad som hände i Novak Djokovic huvud under dagens match mot Andy Murray i Melbourne.

Set 1:

Helt okej känsla. Slagen finns där, faktiskt lite bättre än de gjorde mot Ferrer samtidigt som Murray, förmodligen precis som Djokovic hoppats, kommer ut med det nya offensiva spel som han under dessa veckor spelat. 

Murray missar själv tillräckligt mycket för att förlora setet vilket gör att Djokovic kan stå och slentrianspela lite sådär precis som han älskar och han trivs som fisken i vattnet.

Set 2:

Börjar på exakt samma sätt och Novak börjar därmed ställa in sig på en enkel match. Men mitt i setet så händer något. 

Murray tar ett steg tillbaka och börjar spela sitt gamla vanliga säkerhetsspel, dock uppblandat med en del attacker. Djokovic, som under matchen än så länge inte behövt göra något tvingas genast börja göra saker själv med bollen men överraskande nog så märker han då att slagen inte riktigt finns där på det sätt som han vill.

Han blir ytterst överraskad och börjar genast tycka att det är fruktansvärt jobbigt att vara på banan. Vad detta mynnar ut i? Han faller tillbaka i sin gamla, ultimata synd. Han blir "trött".

Tro mig, jag vet hur det funkar. Jag har nämligen exakt samma egenhet. Så fort jag får tråkigt så reagerar min kropp instinktivt med att bli trött. Djokovic har garanterat samma åkomma. Problemet är dock att han inte ser den som ett problem. Han hittar en möjlighet i den.

Under detta set så föds tanken hos honom: "Jag ska gå ut från den här arenan som en hjälte och jag SKA av publiken hyllas som en sådan".

Set 3:

Per automatik så fortsätter Djokovic att gå omkring och se trött ut. Han behöver inte ens tänka för på det för att göra det. Det sker automatiskt. Något som han däremot gör aktivt är att han börjar försöka hitta sitt spel igen. Det kommer inte tillbaka till honom. Han spelar helt plötsligt riktigt dåligt, mestadels för att han under den senaste timmen vandrat omkring som en sengångare och därmed tappat rappheten i fötterna. 

Setet rullar på. Han spelar dåligt men håller ändå jämna steg med Murray. Setet går in i sitt slutskede. Börjar bli lite stelt för Novak och han spelar fortfarande inte riktigt bra. 

I slutet av setet så slåss han mest troligt mot jobbiga tankar i form av att för att uppnå maximal hjältestatus så måste han nästan vinna matchen i fem set. Och om det ska bli riktigt perfekt så ska han givetvis vända ett underläge.

Han kan inte riktigt bestämma sig för vad som är bäst utan spelar mest bara på. Blir bruten fram till 5-6 men känner i det läget att nej, det är inte värt att ta några risker. 

Han bryter tillbaka och gör sedan precis allt han kan för att vinna tiebreaket men förlorar med anledning av att han just idag faktiskt möter en riktigt bra motståndare och i ett tiebreak så är marginalerna inte stora.

Set 4:

En enda tanke: Nu kör vi.

Trötthetsreflexen kopplas bort och han börjar fokusera till 100% på att spela tennis. Spelet kommer tillbaka som en fingerknäppning och han kör över sin motståndare totalt.

Set 5: 

(Här fastnar jag tyvärr. Jag vet inte exakt hur kan tänkte men jag gör ett försök.)

Jag tror att han i inledningen av setet tänkte att han skulle blåsa bort Murray likt han gjorde i det fjärde setet men när nu Murray var förberedd på att han skulle börja spela igen så gick det genast inte riktigt lika enkelt. 

Breaket kom dock och han hade chansen att serva hem matchen men spände sig då något, han är trots allt på något sätt mänsklig. 

Hur han tänkte i slutet...jag vet inte. Är han sådär riktigt, riktigt sinnessjuk så hade han tankar på att bli bruten fram till 5-6 för att sedan iskallt räkna med att hans chanser att bryta tillbaka var en bit över 50% med tanke på att Murray hade blivit hutlöst nervös plus att han själv ju som vi alla vet kan bestämma sig för att bara inte missa men nej, det tror jag nog egentligen inte. 

Han blev helt enkelt lite pressad vid 5-5 men plockade fram sin mentala styrka, gjorde några bra poäng och bröt sedan givetvis enkelt Murrays serve när skotten blev nervös samtidigt som han själv verkligen skärpte sig.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nej, det var inte exakt sådär. Jag är en överdrifternas man och jag har givetvis lagt till lite för att göra det läsvärt MEN Djokovic sätt att uppträda signalerar utan minsta tvivel att delar av det jag ovan skrev stämmer på pricken.

Det är HELT omöjligt att han efter mindre än två timmars spel blev dödligt trött för att senare ett par timmar senare, helt utan möjlighet till återhämtning, springa omkring som det fysiska monster han under hela förra säsongen var. Det är helt omöjligt.

Man kan prata hur mycket man vill om hans eventuella infektion i kroppen eller vad det egentligen var för mirakelmedicin som han sniffade i sig under en handduk men nej, det var enbart skådespeleri, precis som det var i kvartsfinalen mot Ferrer. Den gången så sträckte han sig innan sträckningen helt plötsligt försvann. Idag så blev han supertrött innan tröttheten plötsligt försvann. Exakt samma händelse egentligen men med två olika handlingar. Lite som att se två Wallanderfilmer efter varandra om ni så vill.

Varför jag lägger så sanslöst mycket energi på att störa mig på det här?

En anledning och en anledning bara: HAN LYCKAS JU!

Efter matchen så stod samtliga i publiken på center courten i Melbourne upp och hyllade honom. En hel del skrek också hans namn. Med andra ord, han lyckades med exakt det han ville utan att människor i allmänhet på något sätt ifrågasätter vad han egentligen håller på med.

På exakt samma sätt tror jag att det är med gemene man i vårt land som såg matchen på tv. De tänker liksom; "vilken kämpe" utan att på något sätt fundera över om det var något som var lite konstigt eller inte. Detta bekräftas också efter att jag tittade till mitt twitterflöde. Folk förstår verkligen inte.

Allt bottnar givetvis i det som vi alla på något sätt har inom oss; viljan att någon gång utföra något fantastisk och hyllas likt en gladiator som duckat för mer än ett svärdhugg. 

För min egen del så var det att någon gång likt Michael Jordan få sänka en buzzer beater, helst i säsongens eller karriärens sista match. Dock så blev det inget. Det närmaste jag kom den händelsen var att bli en jävligt bra skytt på garageuppfarten, jag började aldrig på basket utan ramlade in på en annan, långt mycket mer meningslös sport. DOCK så försvann mina drömmar runt 15-årsålder, jag drömmer inte längre om det utan tycker att det kanske trots allt finns mer intressanta saker här i världen.

Djokovic däremot, han verkar aldrig få nog av det och som synes så gör han också precis allt som står i hans makt för att försöka framkalla det som förmodligen alltid varit hans dröm och att han gör det genom att på det här sättet gång efter gång lura de människor som hyllar honom? Jag hatar det, och på tal om hat så kommer nog detta tyvärr att för en tid framöver återupprätta mitt hat mot Novak Djokovic, något som är väldigt tråkigt i och med att jag på senare år verkligen lär mig att gilla honom. Jag är dessutom övertygad om att Novak i övrigt förmodligen är den av spelarna i toppen som man helst skulle hänga med. Han är nog en jävligt kul filur men som sagt, hans sätt att på detta sätt falla tillbaka i det som en gång fick mig att kalla honom Smuts gör så att jag bara inte kan tycka om honom.

Punkt.