Svenska Dagbladet och mer specifikt Jonas Arnesen har skrivit om Söderling idag och jag rekommenderar er att läsa. Jag tycker nämligen att en hel del av det som står i texten känns rimligt.
Det bekräftas också att det är så som jag skrev för någon vecka sedan, det är inte nära att Söderling ska börja spela igen. Inte ens halvnära.
Han kommer inte bara helt plötsligt att stå på banan igen utan för att det ska ske så måste det hända något. Om det är som han och människorna runt honom säger att han måste bli ännu lite friskare, om det är det plus något annat eller om det är något helt annat, det vet vi inte och i ärlighetens namn, chanserna att vi kommer att få veta det är minimala.
Det som jag även fortsatt hakar upp mig på är att han fortfarande inte riktigt har försökt. Eller närmare bestämt, att han är så fasansfullt försiktig och har en sådan helt osannolikt stor respekt för sjukdomen.
Jag vet, körtelfeber har fått idrottsmän att tvingas avsluta sina karriärer men om man skulle titta till lite statistik över det så skulle jag gissa att det händer i kanske ett fall av hundra och att merparten av de som drabbas är igång precis som vanligt efter ett par månader.
Som Söderling ser på det så verkar det däremot som att han istället för att verkligen prova är beredd att vänta ut det om det så tar tre år och den grundinställningen tycker jag är något konstig. Det är liksom som att måla fan på väggen, precis som han och människorna kring honom gjort sen dag ett då hela den här soppan drog igång. Man kan knappast kalla Ralf för medicinskt kunnig men någonstans så känns det som att Söderling från första början ställt in sig på att det i och med denna sjukdom ska gå åt helvete och när man intalar sig något tillräckligt kraftfullt så vet nog vi alla att då har det en tendens att också bli så.
Man kan som ni märker också läsa mellan raderna att han helt enkelt inte är så extremt sugen på att spela igen och överlag så måste jag säga att det är förståeligt.
Jag tror att han under i princip hela sin karriär varit inne i lite av en bubbla där han inte tänkt på en enda grej utom tennis men nu när kommit ur bubblan så har han börjat reflektera lite över saker och ting. Jag tror också att det helt enkelt kan vara så att han känner att han mår bättre nu när han inte spelar tennis än vad han gjorde när han gjorde det. Visst, att spela tennis på atp-touren är väl väldigt många människors dröm men när man tänker efter lite på hur Robin såg ut på banan? Han såg verkligen inte ut som att han skrattade på vägen till jobbet på morgonen. De där monsterkraven som han hela tiden satte på sig själv, de kan inte ha varit så mysiga att bära omkring på.
Jag tror också att han tänker en del på vad han egentligen skulle uppnå om han började spela igen. Han kan nu, med lite distans till sin egen tennis, säkert känna att han aldrig någonsin kommer att nå någon av de fyra spelarna i toppen och att hans chans att vinna en Grand Slam-titel är i princip så obefintlig som något kan bli. Den chansen finns helt enkelt inte längre. Tidigare, innan Djokovic och Federer tog det där extra steget, så fanns den, den var försvinnande liten, men den fanns.
Nu finns den däremot inte längre och det absolut bästa som han nu kan uppnå är därmed att komma tillbaka precis dit han var och det kanske inte känns särskilt uppiggande. Jag förstår i alla fall om det inte gör det. Att han sedan mest troligt inte skulle lyckas med det heller utan snarare som bäst få kriga runt 10-strecket på rankingen, det är en helt annan sak men riktigt så tror jag inte att han själv tänker.
För att summera. Jag har inte en blekaste aning om vad som händer. Kanske att den ovan länkade artikeln fick mig att känna att allt känns något mer rimligt men jag tycker fortfarande att det finns en brutal mängd frågetecken. Jag kan också känna att det känns lite sådär att han väljer att göra intervjun med just Jonas Arnesen som är den journalisten som han har bäst relation till, något som ger honom en försäkring om att han inte får "fel" frågor eller att det skrivs dumma saker. Ingenting mot Arnesen, det är givetvis helrätt att han ser till att bibehålla den goda relationen eftersom det säkerställer att han även i fortsättningen får intervjuerna men jag hade tyckt att det hade varit otroligt mycket mer intressant att se Robin i ett inslag eller en liveintervju i Sportspegeln eller TV4 Sporten. Och ja tro mig, de hade velat ha med honom. Givetvis så hade han inte heller där gett några ärliga svar på eventuellt jobbiga frågor men det hade åtminstone varit mer intressant.
Skönt i alla fall att man fortfarande känner igen den gode Robin. Besattheten av att bevisa vissa saker försvinner tydligen inte med någon liten körtelfeber:
Undrar egentligen varför han alltid varit så besatt av att berätta att han inte bryr sig om ranking, lottningar och annat. Delvis för att han faktiskt är besatt av just de sakerna givetvis men ändå, är det något som är coolt bland tennisspelare att man inte ska "ha koll" på sånt? Jag misstänker det.
Hur som helst, lägg ner förhoppningarna kamrater. Söderling kommer inte att spela tennis innan han står som inaktiv på atp:s hemsida.