Jag måste säga att jag ofta förvånas över hur världens dubbelkanoner egentligen tänker. Inte alla, långt därifrån, men väldigt många.
Det jag syftar på är det här med val av partner. Varför är det egentligen så att dubbelspecialisterna så ofta byter partner i jakt på något bättre än de redan har? Det ger ju liksom i stort sett aldrig utdelning. Eller aldrig ska jag inte säga, då framstår jag genast lika idiotisk som Ankan gjorde när han i gårdagens CP-studio fräste ur sig "jag har aldrig varit med om ett lyckat tränarbyte" men nåja, det är mycket sällan som partnerbytande i dubbelvärlden ger utdelning.
För oss svenskar så är givetvis det allra mest klockrena exemplet just nu skillnaden mellan Johan Brunström och Andreas Siljeström.
Brunström är den klart bättre dubbelspelaren av de två. Jag tror egentligen inte att någon som kan tennis säger emot det. Så är det bara. Det skiljer inga mil mellan dem men som sagt, Brunström är den bättre.
Men trots det så är han rankad omkring 30 platser lägre på rankingen jämfört med Siljeström. Mystiskt kan tyckas men det finns en förklaring. Siljeström har valt sin partner och under det senaste året i väldigt stor utsträckning hållit fast vid denna. Att Martin Emmrich är en lite bättre spelare än vad han själv är hjälper givetvis till men mestadels så handlar det om att de två helt enkelt givit sig själva chansen att bli samspelta vilket är fruktansvärt viktigt i dubbel.
Brunström då?
Under detta år har han på fem turneringar spelat med lika många olika partners. Visserligen bra sådana. Dodig i Chennai, Nielsen i Heilbronn, Nieminen i Montpellier, Lindstedt i Davis Cup och så då den här veckan, Norman i Marseille. Nu har han i och för sig haft en helt okej start på året men ändå, för mig så har hans stora problem sedan han tappade sin stadiga partner Jean-Julien Rojer varit att han helt enkelt inte hittat en spelkompis som han kunnat spela ihop sig med och sätta upp gemensamma mål med, något som inte heller ska underskattas.
Rankingen ljuger men ändå inte. Brunström är bättre än Siljeström men Siljeström ger sig själv en bättre chans att lyckas. Precis så är det och det finns även fler exempel.
Massor faktiskt.
På tal om Rojer. Han har under de senaste åren varit en del i ett av världens bästa par tillsammans med Eric Butorac. I år då? Jo, i år så bestämde han sig för att spela med Aisam Ul-Haq Qureshi, som under de senaste åren också varit en del av ett av världens bästa par tillsammans med Rohan Bopanna. Hur det gått för de två såhär långt? Tre matchvinster på fyra turneringar och som bäst en kvartsfinalplats. Inte direkt vad de tidigare var vana vid. Den här veckan så spelar de inte längre tillsammans. Om de redan gett upp och insett att det är idiotiskt att två exakt likadana spelare spelar tillsammans eller om det bara är tillfälligt vet jag dock inte. Men deras beslut att bryta upp från något bra för att prova något nytt var idiotiskt och kommer att visa sig mycket dåligt för deras fortsatta karriärer.
Ett annat par som inför året gick skilda vägar var Kas/Peya. De två var innan förra säsongen två mycket medelmåttiga dubbelspelare som endast vann enskilda matcher. När de började spela tillsammans så blev de efter ett par månader ett av de allra bästa paren på touren. Nu? En bra turnering var i år och i övrigt bara floppande. Försämring även för de två alltså.
Man kan också dra fram Robert Lindstedt som ett exempel. Att han blivit som allra bäst några år efter 30 handlar inte enbart om att han blivit en bättre spelare än tidigare. Delvis kanske men inte bara. Han har för första gången under flera år byggt upp ett samarbete med en partner och det har bara gett bättre och bättre resultat för varje år.
Det finns undantag men överlag, jag blir förundrad över dubbelkanonernas ständiga sökande efter något bättre. Att tro på det man har och sedan försöka utveckla det funkar oftast väldigt mycket bättre i den världen.
Och det borde framför allt Johan Brunström ta fasta på. För han är värd något bra mycket bättre än den plats 91 i världen som han just nu ligger på.
